Ingen logik. I något.
Står i köket och kommer på mig själv att jag bara stirrar rakt ut i tomma intet. Det finns inget där. När jag "vaknar" ser jag landskapets vidder. Hur länge har jag stått där?
Jag vet faktiskt inte...
Innan dess minns jag att jag hade blicken vänd ner i telefonen, och som alltid, skrollandes genom allt flöde som går att skrolla sig igenom. Hur många gånger har jag gjort det egentligen? Skrollat mig igenom samma flöde - dag in och dag ut - utan att få något ut av det. Det är ungefär samma saker som läggs ut. Varje dag. Till vilken nytta egentligen och till vem?
Det fanns en tid för inte så länge sedan jag kände att jag var den här levande och sprudlande människan som jag vet att jag innerst inne är. Haha jag är inte död...än, men hade man kunnat göra en djupdykning i mig hade jag nog fan på gränsen varit varit död. Skämt åsido! Men något stämmer liksom inte. Jag är inte jag. Jag tycker mycket är tråkigt. Jag trivs inte på något sätt. Och det här är något som jag känner är så svårt att beskriva. Att sätta ord på just det här. Men hur jag än vrider och vänder, går runt, så landar jag i att jag är inte nöjd, jag är väldigt otillfredsställd och jag känner att det finns delar i livet som inte är motiverande eller roligt längre. Och den känslan är sjuuuukt jobbig! Va fasiken...närmar jag mig någon slags medelålderskris? Alltså THE medelålderskris? Jag har alltid legat före min tid så det är kanske så. Vad vet jag. Men det jag vet är att mycket känns tråkigt. Jobbet är tråkigt. Och det är ju en stor del av livet. Jobbet. En stor del av mitt liv iaf.
Svammel. Sammelsurium. Ingen logik. Gaaaaaaaahhh. Blir knäpp!! Fan. Att sätta fingret på vad det är. Det är så svårt. Jag vill liksom kunna gå in på jobbet med de där lätta stegen där jag glatt och enkelt möter alla med ett leende och hälsar godmorgon. Vilket jag gör. Hellre tio gånger för mycket än inte alls! Men den där lätta känslan i kroppen är borta. Puff...borta. Gone with the wind. Vad fasiken hände här liksom? Varför blev det så här? Och bara över en natt. Eller? Jag vet faktiskt inte. Men vet att jag hela förra veckan kände så här och så har det fortsatt.
Skit.
På riktigt, skit! Jag tar det mesta med en klassisk klackspark och borstar av skiten från kragen och kör vidare. Utmaningar - ja, tack! Nu, nu har jag inte ens brytt mig. Och DET är INTE likt mig. Så what the heck is going on?
Behövde lätta trycket. Något. Men jag undrar fortfarande - What the heck is going on?
Lagt kort ligger. This is my state of mind.
/W - vilse