Sleepless in Ashyred
Har den senaste veckan sovit på golvet inne hos dottern. Hon har, precis som sonen när han var liten, orolig nattsömn och kommer in till oss på nätterna. Det är i sig inget jobbigt att hon kommer in till oss, men när den lilla kroppen snurrar runt i sängen som en tornado av karaktär kategori 5 blir det jobbigt. Du sover lätt och ligger i princip beredd på att få flygande armar, ben och fötter i ansiktet eller i magen. Och det är inga nätta slag. Så den senaste tiden har nätterna varit ganska sömnlösa. Och då mannen inte riktigt fixar det här med att inte få sova, så bestämde jag att jag skulle flytta in till dotterns rum. För då blir hon kvar där.
Sagt och gjort, i söndags tog jag mina kuddar och täcke och lade mig på en madrass vid hennes säng. Mysigt. Verkligen... Tornadon fortsätter härja i sin egen säng och ibland landar den på madrassen också. Så någon bättre sömn kan jag inte påstå att jag får. Men övriga i huset får åtminstone sova.
När sonen var liten höll han också på så här varenda natt. Tillslut flyttade vi in till honom så som jag gjort nu hos dottern. Och det pågick under en period som sträckte sig över tre år. Vi blev knäppa. Och knäckta! Häromdagen sa jag att vi nog behöver ställa in oss på något liknande. Och det var just det här som gjorde att vi hade bestämt oss för att det inte skulle bli fler barn. No way in hell alltså. Haha och nu sitter vi här, ändå, med ett litet troll som går helt i sin storebrors fotspår. Heja oss eller nåt.
Att inte få sova ordentligt gör en verkligen knäpp. Det blir någon slags halvfartsfunktion på hjärnan och hur mycket man än försöker koncentrera sig går det inte. Och en sak som jag lärt mig är att det inte är lönt att ens försöka. Så det är bara att ta en sak i taget och försöka ta det lugnt. Och du kära kollega som möter mig i korridoren med ihålig blick och gråaktig ton i ansiktet, det är bara jag som transformeras till ett zombieliknande tillstånd. Och det är okej. Jag bits inte och jag vet att jag kommer att komma tillbaka.
Så, nu har bitterfittan i mig fått tala. Jag var bara tvungen att få det ur mitt system. Om än milt, så är det ute. För den här annars så fantastiska söndagen startade precis så man verkligen vill att en dag ska börja. Sonen hinner inte ens säga godmorgon förrän han börjar gapa och skrika om saker som han inte får samtidigt som tårarna sprutar. Och då han skriker börjar lillasyster skrika. För det är ju så han gör. Trodde ett tag att min hjärna skulle implodera. Var jag inte knäpp när jag vaknade så blev jag det då...
Med hopp om en trevlig dag (utan skrik och gråt...),
over and out!
/W - hjärntrött