Minnen, starka känslor och dumförklaringar

Cocktails and dreams. Det var i januari 2016 som just idén till Cocktails and dreams tog fart. Jag satt på altanen med en kall Pina Colada i handen och blickade ut över ett glittrigt hav. Bruset från havet blandat med glada tillrop och plask i poolen var ljud som då hade en lugnande effekt. Den fuktiga värmen höll kroppen i sitt grepp och den kalla Pina Coladan gjorde ett tappert försök att kyla ner en begynnande överhettning. 
Vi befann oss på Kong Dao Beach på Koh Lanta i Thailand. En ö som etsat sig fast i mig så till den grad att jag fälle en och annan tår den där morgonen i januari när vi skulle hem. Efter att allt var packat och väskorna var på väg till taxin vände jag och gick tillbaka ner till stranden. Det var tidigt på morgonen och stranden var öde. Havet följde sin lugna rytm och himlen var orange-rosa färgad. Några syrsor hade vaknat och försökte få liv i resten. Jag minns tystnaden. Och lugnet. Och jag minns den hjärtskärande tomheten som plötsligt sköljde över mig. Jag ville stanna. Gud, vad jag ville stanna. En stark längtan kom över mig och det var då jag började gråta tyst för mig själv.
Jag gick motvilligt tillbaka till de andra och sedan vidare in i taxin. 

Hemma fortsatte jag med den kittlande tanken att skapa en ny blogg. Cocktails and dreams. För det var just det den skulle handla om. Livets goda. Det som ger en lust och vilja att leva lite mer utanför det där vardagliga. Och det var inget nytt att skriva blogg, jag hade en innan. Jag valde att plocka bort den för den hade gjort sitt. Jag var klar med den. Ibland känns det som att jag nog är klar med den här också, men så finns det de tillfällen där lusten att låta fingrarna svepa över tangenbordet och skapa text, vettig som ovettig, tar över och då är jag nog inte riktigt redo.
I ett par dagar har jag nu funderat på Cocktails and dreams och det är kanske dags att ta tag i det där igen och försöka tänka på och leva utifrån livets goda. För det har vi alla blivit snörpta på rakt framför ansiktet nu i ett par år. Att till exempel få åka utomlands och få den där känslan av välbehag som jag fick den där eftermiddagen på altanen, på Koh Lanta, i januari 2016. Tänk, vilken fantastisk grej att få uppleva det igen! Det har blivit en dröm, en längtan, som växer sig allt starkare. Men någonstans i bakhuvudet så hör jag en röst och kan visualisera ett långt pekfinger som hytter mot mig. Det är "förbjudet" att resa. Vem vill liksom resa när världen har blivit upp och ner och man blir smittad så fort man går ut genom ytterdörren. Haha skämt åsido, men lite allvar ändå. Jag har, i ärlighetens namn, dumförklarat de som begett sig iväg på resa, men jag inser att jag är avundsjuk. Jag vill också. Jag vill också. Jag vill också våga.
Jag har stirrat Corona i ansiktet ett par gånger och det lär jag nog göra fler gånger. Alla restriktioner, alla tänk-på, alla val, allt som kretsar kring det här viruset. Allt detta har vi lärt oss leva med. Det har blivit en vana. Och det har blivit ett way of life där viruset sitter i bakhuvudet som en reminder om vad man "får och inte får". Och att dumförklara andra att de åker t.ex. utomlands, well, det är bara dumt. Det är upp till var och en. Det är upp till var och en att se till att man har de där reseskydden, att flygen går som de ska etc. Jag ska inte lägga energi eller tankekraft på att andra kanske behöver betala extra för inställda flyg, extra karantänvistelse eller vad det nu kan tänkas vara. Varför ska jag lägga energi på det? Men jag har gjort det. Det är väl lite så den avundsjuka hjärnan fungerar att det känns så extremt mycket bättre för en själv när man dumförklarar någon annan.
Sedan finns det en annan sida till det här också och det är en inre oro om att det ska komma värre mutationer då vi blandar oss över världen. En oro för nära och kära. Att de ska insjukna. Att de ska drabbas hårt och svårt. För ingen vet. Ingen vet hur viruset väljer ut sina offer och ingen vet hur viruset drabbar din nästa. Och den oron är också en bidragande faktor till att den där dumförklaringen sker. 
 
Men nu ska jag släppa detta och gå vidare. Nu ska jag försiktigt tänka på framtiden och det som gör mig glad - cocktails and dreams. 
 
På återseende!
Over and out.
 
/W
Jag Resa
0 kommentarer