Ett år har gått...
22 november. Dottern är idag 1 år. Ett helt fantastiskt år har passerat och tiden har verkligen gått i en oförskämt rasande fart. Och oj vad mycket skoj vi hunnit med. Dottern har ju verkligen förgyllt vardagen. Sonen också, men man kan inte komma bort ifrån att en bebis faktiskt charmar en aning mer än en fem-sex åring med personlighetsstörningar. Åh vad fel det låter med personlighetsstörningar, men det har varit tufft under årets gång med massor av olika förändringar för sonen, men även för oss. Och det har påverkat väldigt mycket. Men det börjar bli rätsida på mycket och det känns som att vi alla kan andas ut lite. Framförallt sonen som har haft det tuffare än vad vi andra haft.
Och för fem dagar sedan tog hon språnget rakt ut i tomma intet och vågade lämna allt vad säkerhet heter. Ungen tog sina första staplande steg och idag, på sin ett årsdag går hon. Om än lite ragglande och med osäkra steg, men hon går! Ännu en milstolpe i livet. Häftigt!
På lördag blir det kalas för hela tjocka släkten. Långbord ska dukas, tårtor ska bakas samt en massa annat fix för att fira båda barnen som passande nog fyller år med en veckas mellanrum. Jag befinner mig just nu ute på djupt vatten, men ska nog lyckas ta mig till land igen. Det här med att ha två barn och få ihop vardagspusslet är inte alltid lätt. Det måste ruckas på tider, ändras i planeringar, skrivas listor (mest till mig själv...) och sen hålla ett lugn och ta djupa andetag samtidigt som jag repeterar tyst för mig själv You can do it! You can do it! You can do it! Mannen är lugnet själv och kan ifrågasätta allt som ska göras, men jag kan inget annat än peka med hela handen och säga att det är så ska det vara. Sen går han ju mot strömmen, vilket är bra för då ser jag själv att allt faktiskt inte behövs. Men på lördag blir det i allafall lite eftermiddagsbaluns.
Jag har snart arbetat i tre veckor och allt flyter på precis så som det ska göra. Efter en första vecka där jag knappt hade näsan ovan vattenytan till att känna att allt är precis så som jag kommer ihåg det, det är fan guld! Samtidigt känns det tungt i hjärtat att lämna gullungarna på morgonen. Än så länge är det ändå lite okej, men jag kommer gå isönder lite när det väl är dags att lämna på förskolan och fritids. Separationsångest delux! Jag tyckte det var hemskt när sonen skulle börja lämnas på förskolan och tyckte det under en väldigt lång period. Jag vet att det kommer vara precis likadant den här gången. Fast den här gången slipper jag själva inskolningen. Och det är jätteskönt. Sist var det bara plågsamt...för mig. Och så är det i de flesta fallen, det är föräldrarna som plågas. Ja ja, det sker inte förrän i jan-feb så jag har lite tid att vänja mig vid tanken vad gäller lämning.
Men först fokus på kalas. Wish me luck!
Peace out!
/w