Rastlöshet och irritation
Sitter i köket. Sonen är bredvid mig och ritar och skriver på sin skrivbräda. Vädret är allt annat än okej. Jag saknar de där varma dagarna som vi hade i maj och de vi hade för en vecka sedan. Då pratar vi sommar. Nu, nu är det mest nåt jäkla blähä. Än har jag inte tappat hoppet för en varm och solig sommar. Jag menar, you´ve got to have faith! Men ändå blir jag förvånad över min förvånande reaktion vad gäller vädret. Och vad som följer med den här reaktionen. Rastlöshet och irritation över att inte kunna göra något (jag vet att det finns masor av saker man kan göra inomhus...!). Irritationen beror väl mest på att se allt som jag egenligen skulle behöva göra i huset, men som jag inte pallar ta tag i. Någon som känner igen sig i det?
Igår åkte jag och sonen i alla fall till Leo´s lekland i Malmö. Det var ett sätt att aktivera sonen och mig själv. Vi behövde komma ut, komma hemifrån. Jag mötte upp en väninna med son och sedan var det bara att försöka hänga med i grabbarnas tempo. Det är nästan att jag vill vara 4 år igen och ha energi som räcker till fem maratonlopp.
Ungarna sprang runt som duracellkaniner och energin tog aldrig slut! Efter fem timmar hamnade vi en soffa och där och då kom vi fram till att det nog var dags att åka hem. Sonen började dessutom klaga på att han hade ont i benen, vilket i sig inte var konstigt tyckte jag, med tanke på allt springande. Ju närmre bilen vi kom desto mer ont fick han. Efter två minuter somnade han. Väl hemma hade han fortfarande ont och han var hängig. Min hand landade på hans panna och han var varm. Tempen låg på 38,9. Hoppsan!
Febern är kvar idag. Inget märkbart då han är pigg, vilket jag tycker är skönt. Hoppas det går över snart.
Då vädret visat sin rätta sommarsida idag och jag inte vill dra igång nåt rensar-projekt blev det bakning istället. Det blev småkakor som det lilla kakmonstret valde. Småkakor på fyra olika vis. Båda två är ganska sockerkickade vid det här laget då vi har provsmakat. Mycket. 126 st små söta kakor blev det.
Sonen ville också hjälpa till. Att blanda i hackad choklad i degen tänkte jag skulle gå på två röda, men istället så tryckte vi i en chokladbit i taget. Tålamod. Tålamod. Och mer tålamod.
Efter hälften tyckte han själv att det tog för lång tid så jag fick ta över.
Imorgon hoppas jag på bättre väder. Jag menar, kakburken är fylld till bredden nu så jag kan inte baka mer... Dessutom klarar nog inte min kropp mer socker. Eller jo!
Over and out!
/W