Det är nya tider som råder
Då var det dags att skaka liv i den här halvdöda bloggen. Det var ju evigheter sedan sist jag var här inne och när jag blickar tillbaka har jag under ett års tid inte varit så nämnvärt aktiv. Vad ska jag liksom skriva om...? Vardagslivet är ju inte lika fartfyllt och händelserikt som det var förr när barnen var mindre. Nu är det mer egenkurering och karantän som tar fokus från det liv som en gång var. Men så som allting annat så har det nu blivit en vana och vi närmar oss ett "normalt" hålla-avstånd-tillstånd där livet får vara mer genomtänkt och planerat än innan. Att aktivt umgås med vänner och familj, att socialisera, som är för mig oerhört viktigt, är nuförtiden a no go. Är inte vi, enligt de nya "reglerna", sjuka är någon annan det. Det här att känna sig sjuk...att känna efter...det gör mig fullkomligt knäpp! Allt det här med att känna efter och analysera minsta lilla symptom. Så drygt! Jag förstår verkligen vilket dilemma världen befinner sig i. Jag fattar. Ingen levande människa har varit med om något liknande i den här storleken. Någonsin. Det är läskigt. Väldigt läskigt! Men, jag blir knäpp. Jag vill bara att allt ska återgå till det som en gång var. Livet var fan lättare då.
Och om det inte var svårt innan, blev det ännu svårare för ett tag sedan när min telefon åkte i golvet och självdog. Det gjorde nog jag också där ett tag... Utan telefon är det svårt med vissa saker, som att t.ex identifiera sig på vissa sidor eller i telefonsamtal med mobilt bank-id. Och med en uråldig iPad är det inte möjligt att använda den i så stor utsträckning som jag hoppats på. Men jag förlikade mig tillslut med tanken att jag lika bra kan vara utan telefonen. Så mycket fokus den tar!
När jag köpte min första iPhone i början på 2012 var det en öppning till en värld som nu större delen av världens befolkning har fastnat i. Bara tanken på hur tillverkarna har räknat ut hur våra hjärnor manipuleras när vi använder mobilen - för att vi jämt och ständigt ska vara aktiva i telefonen och är vi inte aktiva med den, pockar den lilla saken på vår uppmärksamhet. Och uppmärksamhet får den. Det är galet! Så galet och sjukt att folk får tjäna pengar på detta! Usch!
Så nu när jag inte haft en mobil har jag haft mycket tid till annat som jag inte ens haft en tanke på eller brytt mig om. Att bara fokusera på och leva mig in i en bok. Att gå ut mer och vara i naturen. Haha att faktiskt SE naturen och ta in allt som där hör till. Ljuden, dofterna och färgerna. Att bara ta in detta och njuta. Och det gör att jag minns tillbaka till en tid, som inte fanns för så länge sedan, då allt jag gjorde då, utan distraktion av den virtuella världen, det är det jag kan göra nu igen. Haha det är lite som att leva om igen. Utan att vara distraherad. Utan att vara tillgänglig precis hela tiden. Utan att behöva fokusera på och tänka på vad alla andra gör och jämföra sig med andra. Utan att behöva visa omvärlden vad jag gör i just detta nu. Ja, förutom att jag skriver i bloggen nu då. Det är en galen tanke att vara utan mobilen, det är faktiskt lite skrämmande. Till en början var det sjukt obehagligt att t.ex. ge sig ut på motorvägen utan en livlina. För om bilen skulle stanna, vem skulle då stanna för att hjälpa? I dagens egoistiska samhälle hade säkert inte en jäkel stannat för man vet ju inte vem jag är som står vid vägkanten. Jag kan ju vara en galen käring med motorstopp med ett lik i bagageutrymmet... Nä, jag hade nog fått börja gå. Nåja, än så länge har det gått bra.
När jag köpte min första iPhone i början på 2012 var det en öppning till en värld som nu större delen av världens befolkning har fastnat i. Bara tanken på hur tillverkarna har räknat ut hur våra hjärnor manipuleras när vi använder mobilen - för att vi jämt och ständigt ska vara aktiva i telefonen och är vi inte aktiva med den, pockar den lilla saken på vår uppmärksamhet. Och uppmärksamhet får den. Det är galet! Så galet och sjukt att folk får tjäna pengar på detta! Usch!
Så nu när jag inte haft en mobil har jag haft mycket tid till annat som jag inte ens haft en tanke på eller brytt mig om. Att bara fokusera på och leva mig in i en bok. Att gå ut mer och vara i naturen. Haha att faktiskt SE naturen och ta in allt som där hör till. Ljuden, dofterna och färgerna. Att bara ta in detta och njuta. Och det gör att jag minns tillbaka till en tid, som inte fanns för så länge sedan, då allt jag gjorde då, utan distraktion av den virtuella världen, det är det jag kan göra nu igen. Haha det är lite som att leva om igen. Utan att vara distraherad. Utan att vara tillgänglig precis hela tiden. Utan att behöva fokusera på och tänka på vad alla andra gör och jämföra sig med andra. Utan att behöva visa omvärlden vad jag gör i just detta nu. Ja, förutom att jag skriver i bloggen nu då. Det är en galen tanke att vara utan mobilen, det är faktiskt lite skrämmande. Till en början var det sjukt obehagligt att t.ex. ge sig ut på motorvägen utan en livlina. För om bilen skulle stanna, vem skulle då stanna för att hjälpa? I dagens egoistiska samhälle hade säkert inte en jäkel stannat för man vet ju inte vem jag är som står vid vägkanten. Jag kan ju vara en galen käring med motorstopp med ett lik i bagageutrymmet... Nä, jag hade nog fått börja gå. Nåja, än så länge har det gått bra.
Som det ser ut nu, kommer telefonen tillbaka i min ägo nästa vecka. Det är med blandade känslor faktiskt. Jag hoppas jag kan vara tillräckligt stark att jag snällt, men bestämt kan säga till mig själv att hålla den på avstånd.
Så här i våriga tider har jag stora planer för trädgården. Jag ska bara bearbeta maken lite till. Det kommer bli ett projekt jag får stå för själv både ekonomiskt och fysiskt. Jag tror dock inte det kommer bli några problem. Jag ska försöka få det så lättskött som möjligt. Jag pratar alltså om en stor perennrabatt. Hahaha pensionärsvarning deluxe. Nu fattas bara de där blomlådorna som ska upp också. Och de kommer. Jag lovar!
Vi har alltid tyckt att trädgården som är giganstiskt stor, ska vara så lättskött som möjligt. Inga rabatter. Det är ju bara jobbigt att gå och rensa ogräs. Så det vi har är stenlagda ytor runt träd och buskar med duk under så inget skit kan titta upp. Praktiskt och lättskött. Men, så här på ålderns höst har jag börjat vilja ha mer färg i trädgården. Kanske lite mer prakt också. Och när vi har börjat släppa dem tankarna landar vi i - vem ska ta hand om detta då? Jag känner mig själv väldigt bra, men mannen känner mig ändå bäst. Jag är fenomenal på att vädra idéer och dra igång saker men jag är inte den starkaste typen som gärna avslutar något. Inte inom en rimlig framtid. Det är han. Så...skulle vi anlägga något så kan jag bedyra att jag kommer ta hand om det, men det kommer ändå sluta med att det är han som står och drar i ogräset... Därför behöver jag fundera igenom detta ett par gånger till och verkligen intyga att en perennrabatt kan vara rätt så självskött. Hoppas jag...
Vi har alltid tyckt att trädgården som är giganstiskt stor, ska vara så lättskött som möjligt. Inga rabatter. Det är ju bara jobbigt att gå och rensa ogräs. Så det vi har är stenlagda ytor runt träd och buskar med duk under så inget skit kan titta upp. Praktiskt och lättskött. Men, så här på ålderns höst har jag börjat vilja ha mer färg i trädgården. Kanske lite mer prakt också. Och när vi har börjat släppa dem tankarna landar vi i - vem ska ta hand om detta då? Jag känner mig själv väldigt bra, men mannen känner mig ändå bäst. Jag är fenomenal på att vädra idéer och dra igång saker men jag är inte den starkaste typen som gärna avslutar något. Inte inom en rimlig framtid. Det är han. Så...skulle vi anlägga något så kan jag bedyra att jag kommer ta hand om det, men det kommer ändå sluta med att det är han som står och drar i ogräset... Därför behöver jag fundera igenom detta ett par gånger till och verkligen intyga att en perennrabatt kan vara rätt så självskött. Hoppas jag...
Med hopp om en stor, blomsterrik perennrabatt inom en snar framtid.
Over and out!
/W