Forskning, kyla och käftsmällar
Snart klar. Snart, snart klar. Att fixa och ordna med över 30.000 antal foton tar sin lilla tid. Vi diskuterade häromdagen syftet att behålla alla bilder. Det slog mig faktiskt att det känns helt onödigt att spara på alla bilder man tar. Ja, förutom de suddiga (men ska ärligt erkänna att det finns alldeles för många suddiga bilder sparade). Vi tittar aldrig på bilderna om de inte förvandlats till en fotobok. Vi printar aldrig ut bilder. Jag vet inte hur många mobilbilder jag har tagit genom åren på blaj, men ändå ska en del av det här blajjet sparas. Likaså med kameran. Why? Jag kan vara extrem när det kommer till att fota. Jag fotar ofta och gärna och har genom åren samlat på mig galet många bilder, men jag känner en del andra som troligtvis ligger långt, långt över kvoten (vad nu det kan vara) för ett "normalt" antal sparade bilder. Men tänk ändå så jäkligt många, sjuuuukt många bilder, som finns sparade världen över. Och jag kommer ständigt tillbaka till den tanken som är väldigt intressant och det hade varit väldigt roligt att ta reda på, men jag vet inte hur det skulle gå till - Hur många bilder finns jag på världen över? Och hur många bilder finns du på världen över?
Bilder på någon känd byggnad när man råkat komma gående precis när hen tryckt på avtryckaren, bilder på ett glas vin samtidigt som man själv tar en liten sipp på ett glas i bakgrunden eller bilder när man är på stranden. Hade inte det varit en intressant forskning?
Bilder på någon känd byggnad när man råkat komma gående precis när hen tryckt på avtryckaren, bilder på ett glas vin samtidigt som man själv tar en liten sipp på ett glas i bakgrunden eller bilder när man är på stranden. Hade inte det varit en intressant forskning?
I måndags tog jag en tur upp till mamma. Jag behövde komma ut och iväg samt få lite vuxensällskap och barnen behövde träffa sin mormor. Vädret bjöd inte på någon värme och det var rena höstkylan. Så väl framme fick jag låna ett par mysiga ulltofflor samt värma mig framför brasan. Och då det lilla trollet håller sig till golvet mestadelen av tiden står det nästan skrivet i sten att jag också får göra det. Så fikan intogs sittandes på golvet.
Och på tal om att frysa. Igår provade sonen på att spela fotboll. Jag gick med honom och stod och tittade på under hela tiden som träningen var igång. Som tur var hade jag klätt mig ordentligt, men fötterna missade jag. Jag ångrar att jag lagt undan mina UGGs för mina stackars fötter skulle behövt dem igår. Istället stod jag och stampade i ett par tunna sommarsneakers. Det kändes sedan som att jag gick hem på ett par stumpar. Så kalla var mina fötter! Så nästa gång jag ställer mig vid sidan av fotbollsplanen ska jag kläs ordentligt från topp till tå.
Vad gäller sonen och fotbollen, är det defintivt en sport han kan tänka sig. Han har velat spela länge, men inte riktigt vågat. Han är känslig när det blir för mycket folk runt omkring honom. Något som han förvisso håller på att fasas ur, för han visar allt oftare att han vågar. Och igår gick det riktigt bra både vad gäller mycket folk och själva träningen. Ytterst bra då vi har turen att ha fotbollsklubben rakt över gatan.
Är det någon mer än jag som också tycker det är helt ruskigt, nästan lite läskigt, vad tiden tickar på hastigt? Jag vet inte, jag tycker nog att dagarna börjar gå lite väl för fort nu. April (skitmånad!) är slut på söndag. Jag menar, inte redan! Jag vill att den ska ta slut, för den har varit näst intill vedervärdig det här året, men stopp stopp stopp. Helt plötsligt dyker Valborg upp och knackar lite försiktigt på dörren och lockar man ur huse. Jag är inte redo. Inte nu.
Jag märker nu, som tvåbarnsmamma, att det är mycket jag inte är redo för och beredd på. Saker som jag aldrig tänkt på tidigare, men som kommer som rena käftsmällar titt som tätt.
Att dottern som nyss blev fem månader, har plötsligt blivit så stor. Jag är ju för fan nyförlöst känns det som och från ingenstans ligger hon där och skrattar och skojar och kämpar för kung och fosterland med att ta sig framåt. Inte okej. Jag är inte redo än att hon börjar bli så stor.
Att sonen börjar bli allt mer självständig och inte behöver mig på samma sätt längre. Att inte vinka av mig på förskolan när jag går. Utan istället är det fullt fokus på kompisarna. Men alltså, när hände detta? Jag var inte beredd på det!
Att sonen ska börja i förskoleklass i augusti. Jag har räknat på antal veckor han har kvar på förskolan. Det är alldeles för få. Det var jag inte beredd på.
Alltså tiden går för fort. Och jag tycker det är tjatigt när man hör detta ofta i olika sammanhang, att man inte hinner...men jag är inte redo och beredd på att tiden springer ifrån oss. Jag hinner inte ta tillvara på allt...
/W