Det var en gång...
Den 11 september 2001. Kommer du ihåg var du var då eller vad du gjorde när nyheten nådde dig om World Trade Center? Jag minns inget av den dagen mer än att jag satt i en bil, övningskörde utanför Lund och fick höra detta i radion. Både jag och körskolläraren reagerade med Vad sa dem? Hörde du vad de sa? Och vi båda hade hört rätt. Tvillingtornen i New York stod i lågor efter vad man trodde var flyglan som störtat in i byggnaderna. Galet. Sjukt. Hur, vad och varför?
Ständiga uppdateringar kom.
Jag och mannen hade träffats i en månad ungefär och jag minns senare på kvällen att vi var i vardagsrummet hemma hos honom. I det som nu är barnens rum. Teven var på och vi satt båda tysta och följde nyheterna med spänning. Något liknande hade jag ju aldrig tidigare varit med om. Rysningar avlöste varandra och det var förfärligt det vi såg. Plötsligt, från ingenstans, rasade tornen och vi båda drog efter andan. Vad i hela helsike hände? Det var en märklig känsla. En känska av obehag.
Tre år senare var jag i New York och såg hur man fortfarande rensade och försökte göra iordning ett område som var så stort att det är svårt att ta in. Kan inte ens föreställa mig hur det hade varit att befinna sig just där och då. I New York, den 11 september 2001.
Nu, nu är vi i 2020 och har fullgjort mer än halva året. Det lär inte bli trevliga årskrönikor vi kommer få läsa i slutet. Karantän. Munskydd. Handtvätt. Extrema analyser kring varje nysning, harkling och huvudvärk. Är du min fiende eller vän?
Och allt detta står mig upp i halsen! Verkligen står mig upp i halsen. Vi hade en sjujäkla vår med sjukdomar, förkylningar och annat som gjorde att vi tvingades att hålla oss hemma. Alla samtidigt eller att vi avlöste varandra. Ordet hemma är nästan ett dåligt ord nuförtiden. Jag vill inte vara hemma! Ingen vill vara hemma. Och jag kan tänka mig att du kanske har varit med om värre, men i ärlighetens namn, jag bryr mig inte. Jag mår dåligt över en jävla vår som sedan fortsatte sätta onda spår i mig när sommaren och ledigheten kom. Vi kan kalla de här onda spåren för 3,5 års trots. Corona. Bad timing. Vad du vill. Men det är, oavsett vad, sjukt pissigt. Och en sjujäkla pissig period som drabbade oss alla på, enligt mig, värsta tänkbara sätt. Den här sommaren som vi försökt njuta av, har varit tuff. Den har varit så pass tuff att den tagit knäcken på mig. Dottern har fullkomligt ätit upp mig. Någon återhämtning har inte varit möjlig. I hennes sikte har endast mamman funnits. Ingen annan har ens fått se åt hennes håll. Så en vår med mycket hemmasittande och sedan en hel sommar med skrik, gråt, mer skrik, tårar, och ännu mer skrik har gjort mig...knäckt. Jag har inte tänkt på detta tidigare, men efter några samtal med kloka människor i min närhet så har jag kommit till insikt att den här sommaren i kombo med en skitvår, har inte gett mig mer än grå hår och nada återhämtning. Det känner jag just nu, i skrivande stund, att det kan vara orsaken till den här icke-närvarande och grå tillvaron som tynger mig nu. Där lusten för allt och inget är borta. Borta.
Att börja jobba igen efter en ledighet kan ju vara lite så där trist, för oftast vill man ju vara ledig längre. Man vill behålla den där härliga lediga jag-lever-idag-endast-idag-känslan och njuta allt man bara kan. Så brukar jag uppleva det i alla fall. Men i år skulle jag vilja börja jobba tidigare. Bara för att slippa allt gnäll. Slippa alla sura miner och allt bråk som det blivit av dotterns utveckling. Buhuuu säger du. Fuck off, säger jag! Det är jobbigt med barn ibland. Mina barn är jobbiga ibland. Faktiskt. Och det är faktiskt okej att tycka det. Om du frågar mig.
Jag tror jag skulle behöva en, två nätter all by my self på ett hotell någonstans. Själv. Sova. Dra täcket över huvudet. Glo på värdelösa Tv-program. Spela Candy Crush...bara vara själv och göra inget. Hade det hjälpt? Mycket möjligt. Hur många är det som faktiskt gör det? Inte många tror jag. Får nog ta detta vidare med den andre hälften i detta annars så fantastiska hushåll.
Återhämtning är ledordet!
Och vad gäller dottern, räckte det att återgå till förskolan efter ledigheten för att hon skulle släppa trotsen. Men mamman har inte släppt det. Än.
Nåja, kavajen är avhängd och cavan är upphälld. Med de här blahablahi-orden önskar jag just dig en fin helg!
Over and out!
/W