Plötsligt händer det!
Jag har den senaste tiden blivit den där tjatiga morsan som bara är så dryg. Jag hör mig själv, men jag kan inte stoppa. Sonen blir irriterad och höjer gärna rösten och säger ifrån "Sluuuta tjata!". Njaä...jag slutar inte förrän du, min lille ängel, börjar göra det jag ber dig om. Utan att behöva tjata. Jag menar hur svårt kan det vara? Det är inte jag som drar fram hundra miljoner leksaker ut i vardagsrummet och leker. Det är inte min uppgift att släpa tillbaka det till hans rum. För plocka undan/städa undan kan han. Det har jag sett många gånger. Jag har hittat ett knep som fungerar, men har inte använt mig av det så ofta. I stunden kommer jag liksom inte ihåg det... Och sen är det andra grejer som också behöver tjatas om, men jag håller där. Kan tillägga att jag känner mig som världens sämsta morsa som bara gör livet surt för mitt barn, men någonstans behövs gränser och han behöver lära sig att ta ansvar för sina grejor. Tycker jag. Visst, det finns säkert bättre sätt att göra det på, men nu gör jag så här. Tjatar.
Sen finns det tillfällen. Tillfällen då huset dekoreras med enormt stora kors i taket och det känns som att man skrapat fram en storvinst på Triss. Att det liksom plötsligt bara händer! Utan att behöva tjata. Hallefuckingluja!
Igår var ett sådant tillfälle. Sonen spelade sin första fotbollscup och han var högt upp i det blå från tidig morgon till sen kväll. Så roligt att se och få uppleva. Jag var stolt som en tupp och han var också stolt. Alltså den känslan, när man får se sitt barn sträcka på sig och se nöjd och stolt ut! Han har blivit så stor. Känns lite som att navelsträngen håller på att klippas. Ve och fasa! Samtidigt som jag vill att han ska ge sig ut och utforska mer själv, vill jag ha kvar honom hos mig. Förstår du?
Men men, åter till korset. Allt som oftast när det gäller att duscha, krävs det tålamod och en del tjat. Vem vill liksom inte duscha!? Jo min son...han är en av dem som oftast inte vill duscha. Why liksom. Men så igår, efter en lång dag, landade jag och mannen i soffan för att andas ut. Plötsligt från ingenstans hörde jag duschen. Jag tittade på mannen och han tittade på mig. Det var tydligt att det var duschen som lät, men ändå var jag tvungen att fråga "Är det duschen som är igång?". Jag reste mig och gick in på toaletten och där, där stod sonen under rinnande vatten och tvålade in sig. Plötsligt händer det! Helt utan tjat. Fantastiskt!
Förra helgen var vi iväg och fiskade. Sonen fick för första gången prova på att meta. Tyvärr fick varken han eller mannen napp, men vädret var helt underbart och det blev en härlig dag ute i naturen. Så att det inte blev napp...det gör liksom inget.
Området i och kring Skrylle är så fint och just då fick vi en ordentlig sommarfeeling. Men sen hände nåt. Ett fullkomligt bakslag och vi åkte tillbaka till december månad. Fyra grader, blåst och regn. Jag var med sonen på hans fotbollsträning i onsdags och jag var ordentligt påbylsad med kläder.
Men den kylan. Den gick genom märg och ben och min kropp återhämtade sig inte förrän dagen efter. Jag var genomfrusen! Det kändes löjligt och jäkligt absurt att behöva klä på sig som om vi var mitt i vintern. I maj månad!
Och vad gäller väderleken så litar jag inte på något meteorologiskt institut, så jag har införskaffat mig en säker väderstation att ha här hemma. Den är mycket tydlig! Bättre än så kan det ju knappast bli...
Fast just idag säger väderstationen ingenting. Får se vad det bjuds på för väder. Kan ju hoppas på mer sol och mindre vind. Efter en hel dag ute igår känner jag mig ganska blåst...
Over and out!
/W