Väck inte den björn som sover!
Så ja. Då inträffade det jag inte längtat efter eller på något sätt sett fram emot. Den obligatoriska två-månadersutvecklingsfasen-som-är-ett-rent-helvete-och-jag-får-inte-sova-perioden. Det ska gnällas och jämras hela tiden. Det är en jäkla tur tösen är så kär som hon är...!
Den här natten tog priset av alla pris! Jag vaknade lagom vid tre. Jag började mata gnällfia, men något stod inte rätt till. Det gnälldes och gnyddes och skruvades runt. Det var en rejäl fis på tvären som slutade i ett blöjbyte. Och att bara ta sig till toaletten var ett äventyr i sig. Det blev en mindre hinderbana i dunkelt ljus där jag gjorde allt vad jag kunde för att undvika att trampa på alla grejor som sonen praktiskt nog spridit ut över hela vardagsrumsgolvet. (Och så tänker du säker nu att det hade han ju kunnat städa undan innan läggdags. Ja, det hade han kunnat, men så blev det inte och med min hjärna som går på väldigt låga varv nu för tiden så hade jag själv inte en tanke på att fösa undan grejorna innan jag släckte ner. Så det så! Alltså, som man bäddar får man ligga! I know, I know...)
Väl inne på skötbordet visade sig en allt annat än trött unge. Det var stora glada ögon som tårtfat och världens smile och det där underbart ljuvliga bebispratet som mötte mig när lampan tändes. Härligt! Men den där härliga känslan försvann nästan direkt när jag insåg att ungen kommer inte komma till ro igen. Och mycket riktigt. Så fort vi hade tagit oss igenom samma hinderbana som mötte oss på vägen till badrummet, och sedan lagt oss till rätta i sovrummet började det gnällas och näst intill skrikas. Suck! Jag försökte i omgångar mata henne, men hon vägrade. Hon som alltid annars är hungrig skulle minsann inte ha något nu. Så den här tunga och trötta kroppen fick släpa sig ur sängen...igen, lasta upp flickebarnet på axeln och gå ut ur sovrummet. Det blev en hyfsat lättsam promenad mellan alla grejorna som låg utspridda på golvet, med förhoppningen om att de små tittorna skulle stängas på tösen så vi kunde lägga oss igen. Och hallefuckingluja! Hon somnade! Och ni som har haft och har små barn, vet hur kritiskt läget är när ett litet barn precis har somnat. Man slutar liksom att andas och allt runt omkring bara stannar och man blir stel som en pinne för vad man än gör, vill man I N T E väcka den björn som sover!!
Jag bar in henne i sovrummet och lade henne i sin säng. Jag stannade kvar bredvid och tittade med spänning på henne samtidigt som jag fortfarande höll andan. Det verkade som att det hade gått vägen. Hon sov. Jag smög ner i min egen säng och hann precis lägga täcket över mig när hon slår upp sina ögon och börjar gnälla. Hon skulle minsann inte ligga där! Jag tittade på klockan. Hur i hela helsike hade klockan hunnit bli fem!? Två timmar hade bara svischat förbi som ingenting.
Det var bara att dra sig upp igen och lyfta upp tösen på axeln. Jag gick ut och satte mig i soffan och började amma, men än en gång var det inget som var intressant. Så där satt jag och stirrade upp i taket medan den lilla kämpade allt vad hon kunde med att inte ligga still. Till slut kom jag på den briljanta idén! Och jag tackar ödmjukast den/de som uppfann vagnen. Tack, tack, tack! Jag stoppade ner tösen i vagnen och körde vagnen över husets enda tröskel till hon somnade. Klockan halv sex körde jag vagnen igenom hinderbanan flefritt(!) och in i sovrummet för att sedan lägga mig i fotändan av sängen. Där somnade jag samtidigt som jag gungade vagnen med ena handen.
Jag sov. Jag sov så jäkla gott! Intet ont vetandes om att min son knappt en timme senare skulle stå över mig för att fråga varför jag låg där jag låg och när min klocka skulle ringa. Om tjugo minuter. Ge mig bara tjugo minuter. Det är allt jag begär. Tjugo minuter! Och när klockhelvetet sedan ringde var jag mer eller mindre död och orkade inte ens ta min telefon för att stänga av eller snooza. Jag lät den bara ringa...
Så nu sitter jag här. Sonen är på förskolan. Dottern sover (what a surprice!) och jag är hög på koffein. Hej torsdag!
Over and out!
/W - a walking dead