Sinnebilder, härdsmälta och utdragna processer.

Jaha, då var andra arbetsdagen avklarad. Det gick ju smidigt att komma igång igen efter en tids ledighet. Faktiskt. Jag hade egentligen en önskan om att hellre sitta på en kritvit sandstrand någonstans i Söderhavet och lyssna på vågornas kluckande. Jag menar, vem vill inte det? Istället får man ta på sig vinteranpassade kläder för att slippa eventuella frostskador och vagga fram som en dålig kopia av Michelingubben. Nä, Söderhavet it is. Får plocka fram den där sinnebilden när det känns som mest kallt och mörkt. Det livar ju upp. En tillflyktsort någonstans i hjärnkontoret. 
 
Nu undrar du säkert hur det gick med dottern som blev sjuk och det där avloppet som det var stopp i? Well...en jädrans skithistoria är vad det är. Dottern var riktigt dålig i helgen så jag beslöt att kontakta vårdcentralen i måndags. Som ett öronbarn själv och en son som har samma probem som jag, hade jag på känn att det var öronen som spökade. Dessutom hade hon svårigheter med andningen så i akutfall gav jag henne sonens Airomir. 
Väl på VC konstaterades det direkt att hon mycket riktigt hade öroninflammation men även väldigt trånga luftrör så medicin för allt skrevs ut. Och det är vad det är med Kåvepenin. Det är det mest äckliga skit som man lyckats komma på och detta ska barn tvingas att ta. Barn.
Redan första tillfället lillfia skulle få medicinen gick det käpp rätt åt fel håll. Och sedan var det som att dunka huvudet i väggen. Inget fungerade. Varken mutor eller hot. Och det gör ont i varje cell i kroppen när hon med all kraft tar i för att undslippa den här vidriga medicinen. 
Mannen har varit hemma med henne i två dagar och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har honom! Haha att han frivilligt vill "genomlida" hela dagar med nej, nej, nej och nej. Sånt pallar inte jag. Men idag har han haft ett genombrott. Lillfia har tagit sina tre doser. Woohooo! Knepet? Oboy och hot. Sedan har vi inhalatorn som också är ett kapitel för sig. Airomiren smakar lite illa så den är inte heller en favorit. Det är sjukt hur ett litet barn med sin vilja och vägran kan omintetgöra en vuxen människa. Har man aldrig behövt känna frustration där man inte kan se eller komma på någon som helst lösning...ja, man blir fullkomligt knäpp. Knäpp! Det är liksom mer än vad hjärnan klarar av. Snacka om härdsmälta delux. Kämpa på älskling. You can do it! 
 
Och vad gäller avloppet så lär detta ta sin lilla tid. Avloppsjouren hängde här i några timmar i måndags. Först vill jag ge all eloge till Avloppsjouren och deras kunniga peronal som visar ett engagemang och en stor vilja till att hitta lösningar. Så en rejäl hiss till dem. Kommunen däremot får en diss. Okunnig personal och en ovilja att hjälpa. Not okej! 
När Avloppsjouren väl kom blev vi tvugna att kontakta kommunen så vi inte rörde nåt i deras område. Så personal skickades ut. Personen som kom visste inget om något och det finns tydligen inga ritningar på rör och brunnar här ute. Personen visste inte heller riktigt var det fanns ett rensrör som kunde vara bra att gå ner och titta i. MEN det lokaliserade killen från Avloppsjouren tillsammans med svärfar. Och för att ta fram detta rensrör krävdes det en del grävning. Hahaha gissa vilka som gjorde det? Inte var det kommunpersonen i alla fall. Dåligt.
Det visade sig då stå stilla i röret, det fanns inget flöde så det indikerade på stopp någonstans. Lyckliga lilla jag tänkte högt att det var kommunens prolem då det låg ute vid deras område (rensröret befinner sig vid en annan gata ca 50 meter bort), men enligt kommunen var det vårt. Killen från Avloppsjouren skickade ner en slang och började fräsa för skiten skulle väck. Sedan skickade han ner en kamera och i anslutning till rensröret upptäcktes en sten. En sten ligger alltså och blockerar vårt rör och åtgärdas inte detta kommer vi ha stopp i all oändlighet. Suck!
Något modstulna gick vi tillbaka. Vi fick filmat hemifrån också ner i röret mot stenen för att se hur det såg ut från andra hållet. För vi började spekulera i vad som hänt. Det visade sig finnas en brunn ungefär halvvägs och både den och röret hade fel färg på grund av att röret varit vattenfyllt. Dessutom fanns en del sand och småsten också och detta indikerar på att något har gått sönder. Och vi började alltmer tro att detta hade hänt när de skulle dra in fiber till oss förra våren. 
Tydligen har detta varit vattenfyllt ett tag och att det sedan sipprat igenom vatten vid stenen längre bort. Det har tagit tid och det är det som har gjort att vattnet sakta sjunkit undan. Inte det där snabba som det ska göra. Och med tiden har området kring brunnen fyllts på. 
Så där stod vi och såg en och annan månadslön försvinna i tomma intet för oavsett så behöver det grävas. Det måste grävas upp och det ska rensas. 
Ett litet detektivarbete startade dagen efter och mannen ringde till markägaren för att höra om han visste om det fanns en brunn på andra sidan häcken ute på hans åkermark. Mannen fick till svar att ja, det finns det och den kördes sönder när man skulle plöja för att dra in fiber. För tydligen hade det här företaget hört av sig till markägaren för att meddela om det här. Brunnen fixades med nytt lock och de arbetade vidare. Inte konstigt att det blev så då kommunen inte har ritningar på något här ute hos oss... Suck! Men jippi säger jag, för nu hamnar problemet helt plötsligt hos någon annan. Nu ligger det faktiskt på de som åsamkat skadan. Det tråkiga är att det troligtvis kommer bli en utdragen process för ingen har velat höra av sig till oss. 
 
Så än en gång,
to be continued.
 
/W
 
Familj
0 kommentarer

Bring it on 2019!

Då var det ett nytt år. Jag sitter med en omålad årscanvas framför mig och har, som många andra, massor av förväntningar och förhoppningar om vad det här året ska leverera. 2018 slutade gott på många olika sätt och vis. Årets sista kväll spenderades i goda vänners lag där vi åt en stor härlig middag bestående av prima råvaror. 
Men en sådan kväll går alldeles för fort! Nästa år får vi nog börja ännu tidigare.
Och efter massor av god mat blev det till slut trögt att klämma ner efterrätten. En efterrätt bestående av choklad, choklad och lite mer choklad. 
Så när det blev dags för nyårstalet och klockslaget närmade sig tolv, korkades bubblet upp. Och av någon märklig anledning går det alltid ner. Oavsett hur mycket man fyllt magen innan...
Ring klocka ring!
 
Och vid tolvslaget gick alla ut för att se alla månadslöner brinna upp i skyn. Galet vad folk lägger på smällare och raketer. Som om julfirandet inte var nog i detta konsumptionssamhälle så ska det läggas extra på raketer som brinner upp på en bråkdels sekund. Helt otroligt...
 
Så här fem dagar in på det nya året kan jag väl säga att vi har kickat igång 2019 ordentligt. Det här året lär bli ett kostsamt år. Suck! Vi upptäckte efter vår resa att vi hade stopp i avloppet. Det gick att använda sparsamt och vi trodde ju att det skulle vara en easy-fix, men efter två timmars besök av Avloppsjouren hade det inte hänt någonting och det konstaterades att rören måste fräsas.
Spännande att titta på.
Från ingenstans steg prislappen markant. Och har vi riktig otur har rören till och med kollapsat. Vi fick veta att det skulle bli en väntetid på tre veckor för att få rören frästa. Tre veckor! Men mannen som var både förtvivlad och irriterad lyckades övertala dem om att komma tidigare. Så på måndag får vi se om de lyckas lösa skiten (<----höhö). 
Nu står vi med disk som får diskas för hand utomhus. Tvätt som antingen får vänta eller som idag akut fick tvättas hos svärföräldrarna då dottern inatt kräkte ner min säng inklusive mig. Life is glamorous...
Undertiden tvätten skötte sig själv blev det en och annan kopp kaffe med svärmor. Sedan passade jag  på att jobba lite och förbereda inför nästa veckas skolstart. Och vad gäller att duscha, ja en kattadusch då och då eller som idag, en utedusch i trädgården. Allt går bara man vill! 
Just det, minns du att jag skrev förra året om att jag hoppades på ett nytt friskt år? Muahahaha någon fortsätter att driva med oss! På riktigt! Igår blev lillfia dålig. Sämre får jag kanske säga, för hon har varit hostig sedan nyår. Igårkväll när vi var hemma hos svågern blev hon riktigt kass med feber och frossa. Och för husfridens skull fick tösen sova i min säng när vi kom hem och mannen lade sig i lillfias rum. Det blev en del hostattacker och kräk som följd. Som mamma besitter man en hel del powers där bland annat förmågan att snappa upp en kräkning INNAN den ens sker. Den du! Så inatt satt jag upp och sov med ett öga öppet, en arm vid dottern och den andre vid kräkpåsen så de två kunde mötas på mitten. Hahaha villen syn! Jag hade garvat om jag själv sett detta. Jag var dessutom tvungen att ha glasögonen på mig för att över huvudtaget se vad jag höll på med. Underbart!
Så 2019, bring it on, Bitch! 
 
To be continued...
 
/W - super-power-mom med glasögon
 
Familj
0 kommentarer

Ett gott slut!

Sådär ja. Då närmar sig året sitt slut och jag tänker att vi börjar förfira slutet lite. Ett och annat glas bubbel går alltid ner så varför inte så här en söndag. Jag menar, jag är ju ändå ledig.
Det känns väldigt bra att veta att jag ska vara ledig ett litet tag till. Att vara ledig känns som en viktig del av livet. Även om jag trivs galet bra på jobbet så är det ändå något speciellt med att vara ledig. 
 
Julledigheten har bjudit på varma vindar, sol och massor av bad. Haha och då pratar jag inte om vår badtunna. Strax innan jul drog vi till Lanzarote. En ö som jag nog kan säga har varit mindre attraktiv i mina ögon tidigare, men efter en del snabba funderingar så bokades denna resa någon gång i september. Jag menar, vi hade ju inget flyt i somras då vi skulle till USA i tre veckor, så vad är då en resa till Lanzarote? Jo i efterhand kan jag lätt säga värt väldigt mycket! Lanzarote var ju ta mig tusan en galet spännande ö med en hel del het historia.
 
 
Dit tror jag nog att vi skulle kunna åka igen. Framförallt då jag inte riktigt fick som jag ville, att åka bil hela dagen då vi hyrde bil.
Det slutade i en kräkolycka under en busstur i Timanfaya National Park så det var bara att vända bilen och köra hemåt efteråt...
Men vad häftigt det var! Det var som att åka buss på månen i ett lavalandskap. Upp för vulkankratrar och ner för djupa raviner där vi hade lager av lava ovanför oss. Skithäftigt!
Och uppe vid själva restaurangen mitt i nationalparken serverades mat som stektes ovanför hettan från marken. Och hett var det. Det var galet varmt i det där hålet som de stekte maten över.
Trots illamående pga åksjuka i bussen styrde jag bilen mot El Golfo innan hemfärd. El Golfo är en halvt sjunken vulkankrater ute vid havet där en liten lagun finns. Den är grönfärgad pga unika microorganismer. Häftigt även det.
Under veckan som gick hade vi tur med vädret. Förutom den dagen då vi hade bil. På självaste julafton. Det blåste ordentligt och var mulet. Det gjorde dock inget. De andra dagarna tillbringades i solstolen, i poolen, på olika promenader och på restaurangbesök.
 
 
 
Under resans gång har vi träffat en familj vars barn lekte med våra med varje dag. Vi gick även ut och åt en del kvällar med den familjen och även en annan familj. Väldigt trevligt! Genuint trevliga och snälla människor som man bara fastnade för direkt. Och då vi skildes åt vid utgången på Sturup blev det ett tårfyllt avsked. Men vi har kontakt. 
 
Och vad gäller en årssammanfattning kan vi ju bara konstatera att året inleddes på sämsta tänkbara sätt. Sjukdomar i tre månaders tid och lite till. Missad resa men det kompenserades med en galet lång och härlig sommar där solen var framme varje dag. Hösten gick snabbt men en höst som var påfrestande på så vis att lillfia testat gränser hela hela tiden och varit sjukt mammig. Och är fortfarande!
Vi hoppas på att nästa år blir ett betydligt friskare år. Och att det blir ett år med massor av kärlek, nöjen och nya möten.
 
Vi önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt 2019.
 
Over and out!
/W
 
Familj Resa
0 kommentarer