Tillbakablickar och framtidstro.
Lördag. Ledigt. Helg. Oerhört skönt! Vi har nu varit igång och jobbat i snart tre veckor. Jag kan väl tycka att vi har fått till och kommit in i de vardagliga rutinerna igen. På något sätt rätt så skönt, men de där tidiga morgnarna är både jag och mannen fortfarande lite smått allergiska mot. Önskar jag hade samma uppvakningsfunktion som dottern som alltid vaknar med det största leendet. Fast det lär väl förändras över tid...
Sonen har nu börjat i första klass. Det var med viss nervositet och väldigt stor osäkerhet han vaknade på morgonen i onsdags. Vad ska man ha med sig till skolan när man börjar i ettan? Haha tur mamma är fröken själv så jag kunde lugna ner honom, få på honom kläderna, få väskan packad med det som var viktigast just där och då. Sedan flöt allt på när jag lämnade på fritids och han träffade sina klasskompisar. Och allt hade gått bra. Så, han är nu härmed en invigd ettagluttare.
Igår kväll träffades vi i MOS för att äta mat och sedan sjunka ner i vars en stol på bion för att se Mamma Mia - Here we go again. Det var ganska svårt att sitta still och sitta tyst. Man rycktes ju med. Det var en riktigt härlig feel-good film med bra musik. Men helt ärligt, vad gör Cher där? Helt och fullt malplacerad! Men ändå en film jag skulle kunna se om redan idag.
Då jag kom hem senare än vad jag brukar orka hålla mig vaken så fanns det en förhoppning om sovmorgon idag. Ja...de där sovmorgnarna kan vi nog glömma på ett tag. Tidigt imorse kom det två pigga barn som mer än gärna ville trängas i vår säng. Det slutade med att jag fick balansera kroppen längs med sängkanten. Mysigt. Verkligen.
Och enligt morgonrutinen blev det sedan en snabbkoll ute i världen. Då ploppade det upp ett minne som jag definitivt hade förträngt. Vårt "lilla" husprojekt. Muahahahaha. Vi skulle ju bara bygga till huset. Det var väl ingen big deal. Well, vi gjorde det. Tillbyggnad och renovering. Var inte det en prövning för äktenskapet så säg!
Men fy vad det såg ut i trädgården där ett tag. Bilder som får mig att nästan börja gråta och svettas. Jag minns att jag med en hopplös förtvivlan tänkte att vi kommer aldrig kunna reda ut detta och få till en trädgård igen! Så illa var det. Riktigt illa...
Men bra blev det. Gräsfrön såddes och gräsmattan tog sig. Det finns idag inga som helst spår av att tunga hjullastare, traktorer och lastbilar har härjat inne på området. Men där och då kändes det så avlägset och olösbart att allt, åtta år senare, skulle bli bra. Jag och maken kan väl båda säga att vi är överens om att vi högst troligt aldrig mer kommer att bygga något i närheten igen. Vi byggde ut huset till lite mer än dubbel storlek samt renoverade allt i den gamla byggnaden. Huuu. Som sagt, det framkallar vissa svettningar.
Ikväll vankas det festligheter. Önskar dock att vädret var mer åt det varma sommarkvällshållet än mot det höstigt kylslagna vädret med inslag av kalla vindpustar och regn. Brrrr. Min kropp har inte riktigt vant sig. Sol och värme är det som står högst på önskelistan. Och det lär det väl göra till nästa sommar. Jag hoppas och vill innerligt tro att det blir ännu en varm och härlig sommar med massor av sol.
Nog om det. Nu lämnar vi det gamla och blickar framåt. Snart är det fest.
Over and out!
/W