Livet
En hel arbetsvecka har passerat. Jag trodde vi skulle klara oss den här veckan, men när jag fick ett minst sagt uppgivet samtal i torsdags från mannen så var det bara till att omfamna budskapet och inse att vi kommer fortsätta leda sjukdomsligan. Typ för all framtid! Heja oss...
Dottern har, även den här gången, hög feber och en förbaskat rinnig och klistrig näsa. Till det har hon nu också tappat aptiten för fast föda och klöks så fort något närmar sig hennes mun. Skulle det då av någon anledning råka landa någon fast föda i hennes mun så kräker hon direkt. Stämningen vid matbordet ikväll var så långt ifrån en äntligen-fredag-och-nu-ska-vi-umgås-och-myspysa-hela-helgen-tillsammans-stämning. Hahaha myspysa? Hell no! Alltså ursäkta, men all sjukdom har gjort mig mer eller mindre anti-kramig och myspysig. Vi har under en alldeles för lång period varit alldeles för nära varandra. Allihopa. På riktigt...! Jag vill ha mitt space utan en massa gnäll, utan att behöva höra mamma, maaammmaaaaa, MAAAAAAAAMMMMMMMAAAAAAAAAAAAAA!!! Snacka om att få blodiga öron! Och är det inte det, ska någon bäras helst från tidig morgon till sen kväll och det kladdiga innehållet från näsan ska helst smetas ut...överallt. Snorspår överallt.
Orka...
Men onsdagen levererade i alla fall. Födelsedagen blev precis så som jag beställde den. Inget gnäll. Lugna och fina barn. Champagne och färdig tre-rätters som stod och väntade på bordet när jag kom hem efter jobbet. Smashing, helt enkelt!
Helt galet att 35 år har gått. Men det kunde blivit kortlivat. Tack vare monitorer och pappa som var på allerten som upptäckte att mitt hjärta höll på att stanna, fick det bli ett akut kejsarsnitt. 28 år senare upprepade sig historien. Min förlossning med sonen är i stort sett identisk med min egen födelse. Sonens hjärta höll också på att stanna och på mindre än 20 minuter var han ute.
På både gott och ont är vi väldigt lika varandra till sättet. Den ene ska vara mer envis än den andre...och det blir bara värre ju äldre vi båda blir. Suck!
Men mitt i den här halvmisären, som jag nästan tycker det är, med ständigt sjuka barn, just nu krasslig make och dagliga konflikter, med andra ord, L I V E T, så är jag ändå oerhört tacksam för allt jag har. Familjen och alla fantastiska människor (ingen nämnd ingen glömd) som jag har äran att få ha runt mig varje dag. Ni gör livet värt lite extra! Puss till er.
Over and out!
/W - som nu är närmare 40 än 30...