cocktailsanddreams.blogg.se

Tidigare har jag varit så frustrerad till den grad att jag smyggråtit på jobb, deppat hemma, lagt mig tidigt på kvällarna, haft ett uselt humör och varit allmänt icke-jag. Den här perioden, som jag innerligt hoppas och önskar försvinner, har tagit all min kraft. Jag har faktiskt känt mig lite död inombords. Mina varningsklockor har dock fått mig att bara släppa allt vind för våg. Även om det gått emot mina principer och jag vet att jag har upp till näsan med grejor jag måste göra, så har jag faktiskt släppt det. 

Jag var så nöjd i fredags. Äntligen en hel arbetsvecka som jag kunde lägga bakom mig. En hel arbetsvecka. Tänk vilken dröm! Men det blev ändå inte så. Det var som att någon sparkade undan benen från mig. Efter två timmar var jag på väg hem igen. Med en vånda över att behöva panikbromsa på motorvägen för att kasta mig ut i väggrenen eller ta det faktum att spy ner mig själv under tiden jag körde. Jag kom hem i alla fall, utan några missöden eller att jag orsakat någon smärre olycka på vägen. Resten av eftermiddagen spenderades omsöm i soffan, ömsom på toa. Framåt kvällen började kroppen stabiliseras något. Jag blir bara så trött. Jag är så trött!

 

Ikväll skulle jag och MOS-gänget till Kristianstad och se David Batras show - En elefant i rummet. Jag hade så jättegärna velat se det, få komma ut och bort från allt, vara jag, ha roligt och umgås med andra som inte är sjuka! Familjen i all ära...men ibland kan det faktiskt bli lite för mycket. Jag skulle inte för något i världen vilja byta bort det jag har, de är de bästa. Basta! Men efter den här perioden, så är det bara lite för bra... Och jag tror det är ömsesidigt. Vi går liksom bara och trampar på varandra, trampar på varandras tår. Och mitt i detta så har sonen utvecklat en ovilja till att gå till skolan, gå på fotbollsträning eller vara runt andra människor överhuvudtaget. Han tycker det är jobbigt vilket leder till diskussioner, övertalning och bråk. Så, är det inte sjukdomar så är det andra problem.

 

If there are no ups and downs in your life, it means your dead. Well, död är jag inte. Jag befinner mig bara i en oändlig berg och dalbana. Det är ju det som gör livet spännande, man vet inte vad som väntar bakom nästa backkrön. Men just den här sortens överraskningar vill jag inte vara med om fler gånger! 

 

Kroppen är idag sargad, tom, matt och allt däremellan. Men trots det, kan det nu bara gå uppför. Så upp, upp och iväg! 

 

/W