Dra det kortaste strået
Hej lördag! Du känns som en allmänt grå och trist söndag... Lite deprimerande faktiskt. Och ännu mer deprimerande när jag tittar ut genom fönstret. Ska sluta med det. Och ska vi snacka deprimerat har jag inte fått en blund sedan någon gång för...det är länge sedan nu. Dottern har blivit dålig. Riktigt dålig. Och mannen har varit dålig hela veckan. Jag vet i ärlighetens namn inte vilket som är värst - en sjuk bebis eller en sjuk man. Och en oförskämt pigg son som studsar runt som en amfetaminpåverkad duracellkanin. Och så jag då...zombien. Zombien som känner en oerhörd kärlek för både barn och man. En kärlek som inte går att beskriva. Men...M E N när det kommer till tillfällen som de här (tacka gudarna för att det bara är tillfällen!) står jag knappt ut. För då blir jag lite egocentrisk och tänker "ja, men jag då!?". Kan inte jag få någon jävla sympati nångång!?? Jag har inte sovit på jag vet inte hur länge och hålla ögonen öppna har blivit rätt så svårt.
Varför är det så att mammor alltid ska dra det kortaste strået där ingen direkt bryr som hennes behov? Det ska liksom tas för givet att mamman ska vara vaken dygnet runt, fixa allt och serva allt/alla. Jag generaliserar, men ibland kan jag bli så fantastiskt sur på det. Som igår. Sur som ättika var jag och det ville inte släppa. Och känner man mig så syns det på tre mils avstånd att jag, fru Alsterling, är förbannad. Det hovrar liksom svarta åskmoln över mig och vill man stå på god fot med mig just där och då, då gäller det att hålla sig kort. Och helst ingen ögonkontakt! Det är nästan som att se in i ett svart hål där det inte finns någon återvändo.
I natt var ingen hit. Det här var nog den sämsta natten ever. Förhoppningsvis kulmen. Dottern vaknade från ingenstans och gallskrek och grät. Hon lät så rädd. Och otröstlig. Men jag är ju van nu. Jag visste nästan direkt vad vad det var. Så idag ringde jag VC och efter en snabbträff mellan dottern och en doktor, som för övrigt kommenterade "Här har vi en mamma som varit med förr" (jo, jag tackar...), så skrevs det ut Kåvepenin och sedan kunde vi köra hem igen. Hej öroninflammation! Vi har ett öronbarn redan. Nummer två är kanske på väg?
Nä, igår var ingen hit. Men det lättade lite på kvällen. Igår kväll åkte vi in till Malmö för att se Johan Glans och hans World tour of the world.
Alltså, hade jag träffat på honom där, hade jag kidnappat honom. Vi hade behövt honom hemma. Det räcker liksom att bara titta på honom! Man blir glad och road.
Det var 90 minuter med rent asgarv. Jag skrattade så mycket ett tag att jag inte ens kunda öppna ögonen. Musklerna i ansiktet hade låst sig och nästan krampade. Helt underbart! Fortfarande kan jag börja garva för mig själv när jag tänker på vissa historier han berättade. Johan Glans är lätt i sina bästa glansdagar!
Innan vi gick in så fick det bli något gott att hälla i strupen först. Helt klart värt sina 125 spänn!
Tanken från början var att vi skulle sova över på hotellet vid Malmö Live. Vi hade packat in allt i bilen, ungar, hund, grejor till övernattning för både oss och barnen och körde iväg. På väg i bilen bestämde vi oss för att inte sova över. Vi hade en kvart kvar på den avgiftsfria avbokningen. Så vi lämnade barnen, körde hem igen och packade upp. Sedan körde vi till Malmö, fick oss ett rejält skratt, hämtade dottern och sedan hem igen. Sonen blev kvar hos svärföräldrarna. Vi låg alla tre och sov strax efter klockan 22. Nog tur det med tanke på hur natten utvecklades.
Ja...inte fasiken blir det som man har tänkt sig. Tur det finns sådana där fantastiska filter man kan nyttja på sin telefon. Filter som gör att man kan dölja det där som ser slitet ut. Filter som gör att den här 34-åriga och oerhört trötta mamman kan ljuga för omvärlden och låtsas att hon ser si sådär 27 år ut och pigg som en lärka. Tack, tack, tack!
Nu tänker jag sträcka ut mig i soffan. Har jag tur får jag ett par minuter. Grattis till mig då!
Over and out!
/W