Snorsniglar, barnkalas och mardrömmar
Så där ja. Äntligen mjuklandat i soffan med ett 185 grams choklad. Amen på den! Soffan har kallat på mig hela dagen, men jag har inte hunnit med någon längre visit då jag antingen har fått bevittna min sons oklanderliga lantbruksarbete inne på hans rum eller så har jag fått jaga lillfia som lämnat kladdiga snorsnigelspår efter sig vart hon än krupit iväg. Desutom har jag mot min vilja tränat nickar med sonen i vardagsrummet. Jag ville verkligen inte för det enda jag ville just där och då var att kasta mig handlöst i soffan och bara få lov att flyta ut i den. Men vad gör man inte för sina ungar...?
Den senaste veckan har jag haft någon form av förkylning som bara legat i kroppen och småretat mig. Inget prat om att bryta sig loss och slå ut kroppen. Nä då, man smyger runt och retas lite bara som t.ex att kittla en i näsan jämt och ständigt, men igår kväll och idag så tröttnade väl förkylningen och började visa sitt rätta jag. Både jag och lillfia är nu superförkylda och den ene är lite mer gnällig än den andre. Tror dock att det är fler tänder på gång. Varför kan de små jäklarna inte komma på en och samma gång utan att behöva lämna efter sig snor, kladdigt och illaluktande bajs (då lite mer än i normala fall!), smärta och en löjlig mängd saliv som oavbrutet rinner ut ur munnen!? Jag tror varenda liten sak, varenda hörna i huset och möbel, bordsben, napp, ja allt du kan tänka dig har provtuggats den senaste tiden. Inklusive oss! Nä, fy för tänderna (även om de är välkomna...).
I veckan skickade jag ut inbjudningar till det kommande kalaset vi ska ha för båda barnen. Jag och mannen lyckades pricka in båda två inom loppet av en vecka. Och i och med det så slår vi faktiskt ihop deras kalas. Dagarna kommer och går och vi är snart där. Det finns en liten twist i inbjudan och vi vill ge gästerna lite tid att fundera och verkställa innan det är dags. Vi hoppas verkligen att alla tar det till sig och utför uppdraget som de fått. Uppdraget, som är väldigt känslosamt, kommer nog uppskattas. Vi hoppas och önskar att var och en av lillfias familj/släktingar skriver ett personligt brev till henne där man själv väljer sitt innehåll som sedan läggs i ett kuvert som försluts. Alla de här breven kommer läggas i en tidskapsel som tösen sedan ska få öppna på sin 20 årsdag år 2036. Det är en avlägsen framtid och mycket kommer att hända på vägen. Tänk så mycket historia som finns bakom varje enskild individ som kommer skriva ett brev till henne. En sådan "present" skulle jag också vilja ha. Och jag tycker nog det är en viktig sak att göra. Det finns så mycket som händer runt omkring oss hela tiden och det händer saker även med oss. Och vi har alla något att berätta. Du är kanske inte den mest sociala, högljudda, ta-för-dig och gå-påiga personen, men du har ändå något att berätta. Det finns ju ingen annan som du. Alla är vi unika! Och att då få föra det vidare till de viktigaste vi har, ja let´s do it!
Och i år ska sonen få ha sitt första riktiga barnkalas. Vi ska bjuda alla i hans klass och han längtar redan nu. Och jag som föredrar framförhållning har ju redan skrivit inbjudningar som han ska få dela ut. Ha ha ha en annan kommer vara fullkomligt slut och förmodligen halvdöv och halvdöd när hans små gäster har lämnat byggnanden. Jisses... Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig den dagen. Jag som är lite smått livrädd för ballonger har beställt en löjlig mängd till just den dagen. Jag får ha ögonbindel och hörselkåpor på mig för att undvika eventuella "sprängningar".
Nä, nog om det. Jag får väl mardrömmar inatt bara av tanken på alla de där ballongerna. Men har jag tur(?) så blir jag väckt vid jämna mellanrum av en gnällig och snorig trollunge. Ha ha wish me luck...
Over and out!
/W
