Pärlpyssel och träning
Lillfia sover och sonen kom precis hem. Vilken lyx! Han blir avsläppt precis utanför dörren. I alla fall de dagar där vädret är mindre gynnsamt för en längre promenad. Jag har stått och smygtittat på honom i trädgården ibland när han promenerat hem från hållplatsen. Han gillar promenaderna. Det märks. Då är han lite i sin egen värld, pratar högt med sig själv, tittar på omgivningarna och hälsar på förbipasserande. Han är inte gammal och det kan tyckas långt och farligt för honom att gå den sträckan, men jag måste ändå säga att sonen är duktig på att ta in förmaningar och annat viktigt t.ex. att gå längs med kanten, stanna om det kommer fordon OCH se sig om innan han korsar vägen. Detta har jag kollat och han sköter sig ypperligt!
Igår ville sonen pärla. Och självklart skulle vi pärla. Han ville göra något till sin klasskompis som ska ha kalas på lördag. Så efter långt om länge, valde han en bild på en häst. Han räknade ut hur många pärlor han skulle ha till en viss sträcka på plattan och började lägga ut. Han gjorde ett varv med pärlor, sedan blev det jobbigt...och där satt jag själv med allt. Men jag lyckades i alla fall få ihop en liten spindel med de klassiska Halloween-färgerna orange och svart. Nu ska jag bara stryka den också. Sådana färdiga plattor med pärlor har en tendens att bli liggandes ostrukna i flera dagar om inte veckor ibland. Ha ha vad gäller sonens platta med hästen, den åkte ner i pärllådan igen. Han pallade inte mer, sa han.
För en tid sedan köpte jag hem "kartor" med 200 olika bilder som man kan pärla till. Det är ganska kul faktiskt. Visst, det finns tusen och åter tusen olika slags bilder på nätet, men jag gillar ändå att ha något som jag kan röra vid. Dessutom blir det lättare för sonen att räkna på pappret än på en skärm som gärna rör sig vid vidrörning.
Igår kväll gav jag mig ut på ytterligare en löptur. En kortare runda på fyra km. Och jag fick en feeling som är så där underbar och som man inte vill ska försvinna. En feeling där allt känns så lätt, så bra och så jävla underbart! Löpning är verkligen grejen som gör en lättare på många olika sätt. När du är ute rensar du tankar, du hittar lösningar på eventuella problem, du hinner tänka igenom saker som kan vara av vikt, du svettas och låter kroppen arbeta upp energi. Helt knas egentligen hur det fungerar. Du tränar och blir aptrött, men samtidigt så tjänar du galet mycket energi som varar i ett par dagar.
För några år sedan var löpning definitivt inget för mig. Jag kunde inte springa. Jag kunde inte jogga. Det såg fantastiskt ut när andra gjorde det, men jag kunde inte. Jag hade ingen ork. Jag hade ingen kondition. Jag hade ingen vilja. Att springa 500 meter var ett helvete och jag led.
Plötsligt kom dagen då en väninna till mig anmälde mig till ett Bootcamp. Sur som ättika då, är jag evigt tacksam idag. Där hittade jag min inre styrka och passion för löpning. Det som till en början var ett rent hat utvecklades till en kärleksrelation. Jag blev på ett par veckor starkare och snabbare och hittade en inre vilja som jag inte visste jag hade. Något som andra kunde se på mig att jag hade, som gick att pusha och driva mig framåt med. Jag hade för något år sedan en PT som direkt märke vad jag var gjord av. Han kände efter ett pass hur mycket han kunde driva på mig och jag gav aldrig upp.
Även om jag är själv när jag springer, kan jag ändå pusha mig själv och driva mig själv framåt. Men som jag sa till min man häromdagen, jag får inte till den där extra tröttheten. Jag är inte där just nu, fast jag vill. Jag behöver ha någon som jagar mig och hänger över mig för att jag ska känna att kroppen blir så trött att jag inte längre kan gå. DEN känslan saknar jag!
Nu vaknade min lilla loppa. Hon sover numera i sin säng under dagarna, då hon annars kryper ur vagnen. Det fick mannen erfara i helgen... Dock inga bulor och blärken eller brutna ben. Tack för det, säger jag!
Over and out!
/W