Not my day
Du vet den där känslan som plötsligt bara kommer. Känslan som gör att man blir lite på sin vakt. Känslan som nästan tar över hela dig och det vibrerar liksom. Den där känslan om att något kommer gå fel eller att något inte kommer bli så bra.
Det var länge sedan jag vaknade upp där min instinkt plötsligt säger mig att den här dagen inte kommer bli som alla andra. För när man går hemma ser alla dagar precis likadana ut. Det finns inga undantag. Men idag så kändes det direkt när jag vaknade att något skulle bli helt uppåt väggarna tokigt. Det var nästan så att jag fick tassa tyst runt mig själv för att inte väcka något...
Tre av fem morgnar brukar jag och sonen inte komma överens vilket slutar i att en av oss blir irriterade eller sura och det blir rivstart ut från uppfarten med bilen. Idag flöt allting på och vi var båda snälla och trevliga till varandra. Vi kom dock ändå ut lite sent till bilen, men vi hann i tid till skolan (vilket vi alltid har gjort! Så tro inget annat.). Jag lämnade av sonen, pratade lite med hans lärare om att jag väntade på att få en läkartid till honom och att jag eventuellt skulle hämta honom under förmiddagen.
Efter ett snabbt samtal med VC fick jag en tidig läkartid, vilket innebar att jag skulle bli tvungen att hämta sonen 45 minuter senare. Under den här tiden skickade jag till sonens lärare att jag skulle hämta honom vid tio i nio. Efter att jag skickat fick jag aldrig något svar. Jag som är lite lätt allergisk mot att inte få snabba svar tillbaka, började fundera på om hon hade fått meddelandet eller inte. Men samtidigt kunde jag ju inte börja sms-bomba människan...haha för det skulle ju inte se bra ut. Och undertiden jag väntade på svar, rensade jag lite bland papperna som låg i en hög och såg, till min fasa, en kallelse till tandläkaren. Som jag skulle till igår. Igår!! Jag hade helt missat detta och hade fått för mig att det var i november. Jag som nästan aldrig missar något eller tar fel. Det var bara att ringa och ändra till ny tid. Och grattis till tandläkaren som får debitera mig två gånger. Skit, skit, skit!
Efter en och annan svordom där jag i princip dumförklarade mig själv lite lätt slutade jag att stirra sönder ögonen på telefonen och började leka med lillfia istället. Vi lekte till det var dags att börja klä på oss. Då såg jag att jag hade fått svar. Ha ha ha och hon skrev att de skulle iväg på brandövning med skolbussen. En information som jag läst via den digitala info-portalen, men glömt bort. Och vid tillfället jag läste detta om brandövningen minns jag inte att det stod att de skulle iväg med bussen...vilket de tydligen skulle. MEN det stod inte i meddelandet, för det kollade jag senare.
Jag skickade att sonen fick bli kvar på skolan för jag var på väg. Svaret - "Vi sitter redan på bussen". Va!?? Nej, nej, nej. Fan, fan, fan. Väl ute på vägen fortsatte jag och sonens lärare att sms:a till varandra. (Ja, jag var fullt medveten om riskerna!). Tillslut ringde jag upp istället för det blev bara jobbigt och farligt att skriva sms. Jag såg liksom bussen och det kändes som att jag jagade något som jag visste att jag aldrig skulle lyckas fånga.
Vi kom överens om att jag fick köra efter för att hämta upp sonen på brandstationen då det inte fanns någon lämplig plats att stanna och lämna av honom på vägen.
När jag såg tiden ticka på började jag få en gnutta panik och funderade på vilken väg som var snabbast tillbaka. Och mitt i all stress, för det här var galet stressigt, insåg jag att jag körde på ångerna. Precis det jag behövde där och då. Mätaren var i botten och lyste för glatta livet. Då började jag skratta. Jag skrattade rakt ut och insåg att det här var ju rena galenskapen, men något sa att jag skulle fortsätta. Och väl framme fick jag ringa och avboka tiden på VC, för jag hade inte hunnit. Alltså, seriöst. Så det var bara till att låta sonen bli kvar och delta i övningen. This was not my day!
Ja, vad ska jag säga. Resten av dagen flöt vidare med hämtning på skolan, läkarbesök, avlämning hos svärföräldrar och vidare till jobb. Detta innebär att jag har stuvat in lillfia i bilen sju gånger idag. Sju gånger! Och då jag skulle till jobbet fick mannen hämta barnen hos sina föräldrar. Så när de kom hem nu ikväll, hade ungen åkt bil åtta gånger idag.
Det fanns ett kort tillfälle tidigare idag då jag hade ett litet lätt åskmoln ovanför huvudet, men det blåste bort rätt så snabbt. Istället för att gräva ner mig i bajshögen (som denna dagen nog kan liknas vid) så har jag gått runt om högen och bara skrattat åt det. Jag menar, saker kunde ju varit sjuttioelva gånger värre!
Det är kväll nu, allt är som det ska, vi mår bra och vi har alla fått oss ett par goa skratt över dagens fadäs.
Med hopp om en lugnare dag imorgon och betyyyyydligt färre turer med bilen.
Over and out!
/W - rally Kalle