"Lite sött och lite dött"
Vissa dagar. Vissa dagar är bara så jobbiga att vakna upp till. Och då menar jag själva uppvaknandet. Från det att den lilla miniväckarklockan ställer sig upp i spjälsängen och håller en serenad för oss och halva grannskapet till att jag lyckas välta kroppen ur sängen. Den tiden där emellan är näst intill fruktansvärd.
Vissa dagar är det betydligt lättare att vakna medan andra dagar är det något av världens jobbigaste. Men upp måste jag... Imorse var inget undantag. Imorse var det lite jobbigare än på länge. Kroppen var så när som död. Ögonlocken var tyngre än bly och att jag över huvudtaget lyckades andas är väl ett mirakel. Allt var en dimma och det tog lite tid innan jag kom upp. Ha ha ha jag lär väl få ställa klockan på en timme tidigare för att hinna till jobbet sen om jag ska ha sådana här kämpiga morgnar... Ska nog på allvar börja fundera på att hyra in tjänstefolk som står redo vid sängen som kan dra upp mig för att sedan bära in mig till toa där jag kan bli serverad nybryggt kaffe. Och medan jag dricker mitt kaffe blir jag påklädd och piffad. Åh vilken lycka!
Ja ja, men tröttheten imorse vet jag vad den berodde på. Jag lyckades dra ut mig själv och mitt sidfläsk på en liten tur igårkväll. Det var alldeles för länge sedan sist, men absolut nödvändigt. Fastän hjärnan skrek stanna flera gånger gick benen av sig själv. Det var oerhört tungt och jag blir lika förvånad men också väldigt hänförd över att jag för två år sedan kunde springa två mil på två timmar. Skulle jag ha gett mig på den uppgiften idag, hade det tagit minst fyra timmar med det tempot jag håller. Men men, det viktigaste är inte tiden. Bara jag gör det!
Igårkväll var det perfekta väderförhållanden. Det var ljummet ute, knappt någon märkbar vind och en härlig höstdoft. Det luktar något speciellt under hösten. Lite sött och lite dött. Knepigt, men ändå väldoftande. Alla årstider doftar olika och har olika perioder i sig där dofterna utvecklas. Som hösten. I början av hösten doftar det vått gräs och blöt jord som senare utvecklas till det där söta och döda. Och kan vi behålla vädret som det är nu, kan jag tänka mig att tycka hösten är riktigt skön. Och mysig. Nu kan vi ju tända ljus till höger och vänster, nästan på gränsen till överkonsumtion.
På söndag är det lillfias 11-månaders dag. 11 månader. Det är ett helt år sedan jag var halvtids-sjukskriven för jag hade så förbannat ont i ryggen. Jag kunde knappt gå. Och nu sitter jag och det lilla miraklet i köket och fikar på en ostmacka. Så mycket har hänt sedan hon kom som en blixt från klar himmel. Varje dag är ett litet äventyr som jag aldrig vill ska ta slut...oavsett vilket skick kroppen är i på morgonen! Och varje dag händer det något nytt som jag upptäcker. Och varje dag upptäcker hon, min lilla loppa, nya saker.
Förra veckan kunde jag sätta upp hennes hår. Alltså, jag dog en smula så söt hon blev!
Den här hjälmen av hår förvandlades plötsligt till något annat. Hon blev så mycket mer flickig! Bebisansiktet håller så smått på att förändras till ett litet barns. Ja, alla kan vi nog konstatera att det här året har passerat i raketfart.
/W