En quick-fix senare...
Jag kan inte. Jag hör henne. Långt, långt bort, men jag kan inte röra mig. Förlamningen har tagit över min kropp och håller den som gisslan. Jag kan med nöd och näppe öppna ett öga för att försöka orientera mig. Jag hör henne. Och jag kan se henne. Suddigt. Hela mitt inre skriker att någon ska ta henne. Jag vill, men kan inte. Tillslut efter långt om länge hör jag hur mannen reser sig och går bort till spjälsängen och lyfter upp den lilla trollungen. Den lilla trollungen som vill allt annat än att sova. Mitt huvud spränger. Det gör så ont. Det enda som hjälper mot smärtan är när jag själv trycker handen hårt mot tinningen och kinden. Jag lyckas krulla ihop kroppen till fosterläge. Jag behåller trycket över ansiktet. Jag tvingar mig själv att försöka somna om, men det går inte. Jag som ville ha sovmorgon idag. Jag känner att det är min rätt att kräva sovmorgon. Men jag kan inte somna om.
Väl ute i vardagsrummet, gick jag med benen långt efter mig. Ögonen var stängda så jag fick nästan känna mig fram. Hela vägen fram till kaffekokaren i köket. My gadd, vad kaffet doftade gott! Med koppen i handen kisade jag jag mig fram till soffbordet och landade på golvet i en hög.
Ja, någon sovmorgon blev det inte. Men efter två koppar kaffe och en Ipren så blev jag nästan som ny igen. Nä fy fasiken på huvudvärk! Det var en sådan där migrän-liknande värk som gjorde mig alldeles illamående och helt utslagen. Hjärnan fungerade inte. Men det var en lindrigare version som gick över med hjälp av kaffe och Ipren. Och jag tar aldrig mediciner om jag inte är dödligt sjuk. Så med andra ord, så illa var det!
Dessutom fick jag försöka ordna en quick-fix till mitt tillstånd då sonen snart ska iväg till en klasskompis som ska ha kalas, jag ska handla och sedan måste vi fixa en del här hemma inför kvällens middagsbjudning.
Igår var jag och lillfia på babysim. Ett inslag i veckan som dottern tycker om. Och jag. Så länge vi inte ska träna på att vändas till rygg i vattnet. Där går gränsen för henne. Jag kommer ihåg att sonen var likadan när jag simmade med honom. Han är fortfarande osäker där, men inte lika motsträvig till att försöka.
Men det här med simningen. Det är kul och vi får ytterligare tid tillsammans där vi gör något kul. Men! Jag säger bara MEN! Det stör lite i mina rutiner i vardagen. Ha ha ha jag vet att det låter helt knas och nästan absurt, men min vardag är nu så inrutad och att det då kommer något som "stör", då blir det lite knas. Jag har ju för tusan det alldeles för bra och älskar mina stunder där jag i lugn och ro kan titta på mina serier och att det då kommer ett(!) tillfälle i veckan som stör, då blir det...det blir fel. Ha ha ha jag behöver verkligen börja jobba igen! Människor runt omkring har börjat lite försiktigt fråga om hur det nu känns och att det måste vara lite jobbigt att det nu närmar sig. Jobbigt!? Muahahaha det är mig ni pratar med! Jag och mannen kommer high-fivea varandra i dörren när vi ska lösa av varandra.
Han längtar till han ska vara hemma med dottern och jag längtar till jag ska börja jobba. Misstolka mig inte, jag har verkligt njutit av varenda millisekund tillsammans med dottern och jag har nog aldrig mått så här bra innan och det har varit ett sant nöje att få lära känna den här lilla minimänniskan. Men, my work here is done! Nu får mannen ta över och fortsätta lära känna lillfia ytterligare. Så så är det.
Over and out!
/W