Avslut och farliga bestar
Nu är den slut. Jag blev faktiskt lite ledsen. Den har lämnat ett stort tomrum efter sig och jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan den. Sista avsnittet av Outlander är nu avklarat och jag tror nog minsann det är en av de bästa serier jag sett. Någonsin. I alla fall i den kategorin. Den här serien har ju allt; romatik, våld, sex, mystik, den är smutsig, historisk, praktfull, naturskön, spännande och alldeles underbar. Efter ett avsnitt vill man bara ha mer. Snacka om beroendeframkallande!
Igår körde jag och dottern till jobbet för att göra det sista besöket innan allvaret börjar på riktigt. Ha ha eleverna var så goa! De trodde dottern skulle följa med mig varenda dag sen när jag börjar jobba. Och helt ärligt, det hade kanske inte varit fel...ibland. Att ha en liten en som kan dra uppmärksamhet till sig just när det behövs som mest. Bebisterapi kan vi ju kalla det. I en annars så pratig grupp med barn, respekterade de att tösen sov i sin vagn under en hel timmes lång lektion och det rådde ett lugn. Härligt!
Jag var ganska trött igår när vi kom hem. Det blev nästan en hel dag på jobbet och att då ha varit vaken i stort sett sedan kvart över tre på natten, är jag förvånad över att jag ändå avslutade gårdagen med flaggan i topp med att springa en lång runda. En runda på mörka och leriga grusvägar där det enda sällskapet jag hade var musiken. Det var väldigt skönt att springa i mörkret. Och att vara ensam. Tanken på att rysliga djur kunde dyka upp från ingenstans slog mig någon gång när jag var som längst hemifrån och där det finns lite skogspartier. Vi har ju vildsvin i området, men jag räds inte dem. Så länge de stora bestarna inte har kultingar med sig. Då spelar det min själ ingen roll hur fort jag springer, för jag kommer aldrig kunna springa ifrån dem.
Men skönt var det! Och när jag befann mig där ute mitt på vischan, blåste det och det småregnade. Och troligtvis för första gången bekom det mig inte ett dugg. Motvinden var mer sporrande än något hinder.
I eftermiddags när jag och barnen körde hem från svärföräldrarna så tog vi en liten avstickare till ett av vårt närområdes mest natursköna område - Rövarekulan. Jag ville se hur det ser ut nu då lillfias ettårs-fotografering kommer att ske nästa helg. Vi får hoppas på uppehåll. Det är väldigt vått där och det behöver ju inte bli blötare.
Men oavsett kladd och klet så är det väldigt vackert där alla årstider och jag tror fotograferingen kommer bli bra.
I somras när vi var där, var gräset nästan lika högt som jag, men nu var det nedklippt. Jag tycker nästan det är bättre då man får en överblick över hela området hela vägen bort till där ån viker av. Men som sagt, jag tror det blir bra med fotograferingen där oavsett hur det ser ut.
Snart kallar kudden. Känner att jag ligger tre dygn back vad gäller sömn.
Så tack för mig, leverpastej!
/W