Hold your horses!
Sveper en kopp kaffe. Orkar inte gå ut just nu även om solen skriker på mig att gå ut. Men jag blev så trött. Jag var duktig och traskade 8 km med vagnen innan. I motvind. Och ja, motvind nästan hela rundan. Det spelar liksom ingen roll från vilket håll man än går eller kommer från här ute på landet för nog tusan vänder vinden sig mot en. Säkert bara för att jävlas! Men för min del gjorde det inget (idag) för jag ville ta i.
Jag var ute häromkvällen och började gå en runda, men det slutade med att benen började jogga. Och vilken känsla. Den är så freaking jävla fantastisk! Tänk ändå att från den stunden jag visste att jag var gravid förra året, försvann allt vad ork och kondition heter. Nu fyra månader efter födseln är kroppen sjukt bra återhämtad och det känns som att konditionen är den samma som i mars förra året. Det är bara bålstyrkan som måste arbetas upp för jag känner att kroppen inte orkar hålla upp sig helt. Men jag måste bromsa mig själv hela tiden. Tyglarna behöver dras åt. Hårt! Annars blir jag som en skenande vildhäst.
Det är ibland riktigt jobbigt att behöva ta det lugnt. Men jag måste. Är det något jag lärt mig av livets hårda skola är det att ta en sak i sänder och faktiskt (försöka) ta det lugnt. Men har jag satt mig för någonting så kör jag. No matter the cost. Oerhört egoistiskt. Och det är jag väl medveten om och det jobbar jag på.
För två år sedan satt jag i skiten ordentligt. Ingen och inget kunde stoppa mig. Jag blev min egen värsta fiende, men jag såg det inte då. Det fanns de som gjorde det. Och jag fick höra att "slutar du inte nu, kommer du dö".
Ord som jag skrattade åt. Ord som var så sanna.
För jag tänkte själv att oavsett hur det går, om jag så stupar och måste bli utburen på bår, så ska jag aldrig ge upp. Jag pressade mig så oerhört hårt. Det blev ett sjukligt beteende och att någon annan skulle må dåligt för att jag höll på som jag gjorde, det såg jag inte. Jag såg inte vad jag höll på att göra. För det var bara jag, jag, jag. Och mitt målfokus.
Ibland tänker jag att jag ska sätta upp mål och jag kan planera för det, men det slutar med att jag river det. Troligtvis pga rädsla. Eller så är det klokhet. Jag vet inte. Men jag ska i alla fall aldrig hamna i avgrunden en gång till.
Och så många av oss som varit där eller tyvärr är på väg dit. Hur kan vi må så dåligt, när vi har det så bra som vi faktiskt har? Att vara utbränd, att det ska vara sånt hysch hysch runt det. Jag fattar det inte. Ett sådant vanligt förekommande ämne på i stort sett alla arbetsplatser i detta avlånga land, så väljer ändå majoriteten att hålla det för sig själv. Jag tror att fler hade blivit hjälpta av att berätta. Berätta i tid. Att våga prata om det och inte se det som något skämmigt eller som ett slags nederlag. Förvisso är det en del i det, att se det som ett personligt nederlag. Det gjorde jag, men efter att ha gått ut med det för att beskriva och förklara för alla runt omkring mig hur jag mådde, för att få folk att förstå. Det var en stor betydande del i mitt återhämtande.
Ibland måste jag nypa mig själv i armen för jag har verkligen de finaste människorna som finns runt omkring mig. Så för att fortsätta vara den jag är och inte en skenande vildhäst, behöver tyglarna dras åt. Hårt!
Nä, hörredu. Jag tror minsann jag ska ta den där koppen utomhus i alla fall.
/W