Vattenmeloner och babianarsle
Ja, tänk en hel vecka har gått sedan vårt lilla knyte valde att titta ut. Finally, säger jag! När jag vaknade förra måndagen var det i valet och kvalet om jag skulle ta mig till jobbet eller inte. Men jag ville och jag hade på känn att det nog skulle bli sista dagen. Vilket det också blev. Dagen efter kom hon, vår lilla lilla flicka. Jisses, jag hade helt glömt bort hur små de är! Och storebror blev plötsligt så mycket större.
Med sonen blev det ett akut snitt och det hade ju varit hur nimt som helst att få det igen, vilket jag skojat om. Men den här gången blev det en vanlig födsel. Jag var taggad för det och det gick hur bra som helst. Väldigt snabbt också. Det jag inte förväntat mig var den enorma kraft som infann sig i kroppen när krystvärkarna satte igång. Jisses! Och att då få höra att jag skulle hålla emot...ja, det är lättare sagt än gjort, men jag lyckades några gånger. Man ville inte att det skulle gå för fort. Men allt flöt på bra faktiskt. Efteråt var det en annan femma. Det blev så pass bra att mannen uttryckte att det definitivt inte skulle bli fler barn. Och jag var snabb med att hålla med! Tack vare att ungen haft sin hand uppe vid ansiktet lyckades hon riva mig i utdrivningsskedet och jag fick då några bristningar. Bristningar som behövdes sys. När första personen sytt mig tillkallade man en annan som tittade på det och fick sy lite till. När väl det var klart förklarade man för mig att de skulle tillkalla kirurg för en bristning som var långt in. Efter kirurgen, 2,5 timme och ett blodbad senare var jag ihoplappad och klar. Det visade sig att kirurgen hade fått öppna upp och sy om då jag blivit felsydd andra gången...
Sedan skulle vi flyttas upp till en annan avdelning och jag fick välja att åka rullstol eller åka i sängen. Jag ville ta rullstolen, men jag kunde inte stå på benen. Jag hade förlorat för mycket blod.
Efter tre dagar fick vi åka hem. Läkarna tyckte jag såg oförkämt pigg ut och värdena var hyfsat okej och jag var uppe och studsade och kände mig bra. Jag fick dock två påsar blod inpumpat i kroppen innan vi styrde hemåt.
Sonen hade köpt blommor till lillasyster!
Men att känna sig lite yr och lida av blod- och järnbrist är en piss i Mississippi om jag får jämföra med hur det kändes i de nedre regionerna. Att lida av ett babianarsle-syndrom är nog ändå det värsta! Och att sedan se hur bysten pumpas upp till en storlek av väl mogna vattenmeloner...wow! Det är sjukt galet vad kroppen kan gå igenom och att den repar sig så snabbt. Idag, en vecka efteråt, mår jag uberbra och saker är på väg att återställas. Ha ha ha inget babianarsle in sight längre men melonerna är kvar.
Det känns fantastiskt att ha ett litet knyte. Hon är så underbar och det är verkligen jättemysigt. Jag är inte så mycket för det där tuttinuttiga, men lite tuttinuttig är jag nog allt ändå.
Och så kom första advent. Nu har vi en riktigt mysg tid framför oss och jag längtar lite till julafton. Då kommer det bli fullt hus!
Nu ska jag nöta lite mer i soffan.
Over and out!
/W